Fawlty Towers

Automatiskt slår receptionst öronen lock. Jag nickar dock och ler för att inte låta mitt bristande intresse avslöjas. Här står en kvinna, som utseende mässigt närmast likar Claire Wikholm. Håret är yvigt och står åt alla håll, kläderna påminner om hemslöjd och jag kan ge mig fan på att det är rättvisemärkt, ekoodlad bomull från ngt land där kvinnor arbetar på fälten om dagarna och är fastkedjade vid spisen om kvällarna. Förslagsvis Afrika (världens största land) men där odlar man inte bomull.

Det här är min bild av teaterfolk. Min fördom. Kultiverade, samhällsengagerade människor propagerar för FI eller Lars Ohly. Ni kan därför ana min förvåning när det stiger in en kvinna i decimeterhöga gucciklackar, iklädd en chinchillapäls och till det den mest väldresserade frisyren jag sett sen Celine Dion var på Oprah. Efter henne kommer ett lämmeltåg av kvinnor och män som lika gärna skulle kunna vara påväg till moderaternas riksstämma. Och alla är de här för teaterutbytardagar !????

VA?! Det här är helt fel, tänker jag. Ska det föreställa Stockholms övre kulturelit? Nästa sekund dyker en kopia av Åsa-Nisse upp. Vid sin sida har han Klabbarparn. Och där rök mina fördomar kring teaterfolk.

Detta är fördelen med att jobba med människor, gott folk. Ofta tar vi saker och ting för givet, så som att stereotyperna ska leva upp till våra fördomar. Men så ibland blir vi överraskade av hur fel vi kunde ha. I detta fall var det ytterligheter som ställdes mot varandra, så som guccistövletter och Åsa-Nisses bonnahatt. Självklart är det inte alltid så svart eller vitt. Det finns shades of gray.

Ibland vänder det till och med åt andra hållet och murar byggs istället för att rivas, MEN idag uppskattar jag detta tillfälle och inser även att jag gör det alldeles för sällan (om jag ens reflekterar över dem). Dessa små tillfällen av godheter, som får oss att le inombords och inse hur dumma vi egentligen är i vissa situationer. Tillfällen som bryter barriärer.

Mental note.
/Polly.